For Reservation Call : 1.888.222.5847

Tap To Call
Hem » Film » Mama Mia! Here we go again – en trött uppföljare

Mama Mia! Here we go again – en trött uppföljare

Det behövs inte alltid en bra story för att en film ska bli en braksuccé. Det räcker att musiken är tillräckligt bra, medryckande och skapar stora känslor. Det är inte minst 40-årsjublierande musikal filmen Grease och 10-årsjubilerande Mamma Mia! två strålande bevis på.
Det är tio år sedan Meryl Streep dansade in i hängselbyxor, sjöng ABBA-hits specialskrivna för musikalfilm och gav tittarna en rejäl injektion av feel good. I det läget var det ingen som kunde tänka sig att det skulle behövas ytterligare en dos. Tydligen hade vi fel för det seglade upp en uppföljare som om möjligt innehåller ännu mer spandex och grekisk feststämning. Kanske var det så enkelt att någon bara såg att det fanns en chans till att krama ut lite pengar till ur ABBAs låtskatt.

Platt utan intrig


Helt ärligt talat så var inte Mamma Mia! en särskilt bra film och det är inte uppföljaren Mamma Mia! Here we go again heller. Den är om möjligt ännu sämre snudd på löjlig. Huvudkaraktären Donna lever inte längre, istället får vi i tillbaka blickar se hennes liv som ung frigjord student. Lily James klarar sångnumren galant men i övrigt spelar hon med en energi och ett kroppsspråk som är utmattande. Hennes rollkaraktär håller inte riktigt ihop när hon först vill ut på äventyr och se världen och inte kommer längre än till södra Europa. Alla som har sett första filmen vet att hon först träffar Harry i Paris och reser sedan vidare till Grekland där hon träffar Bill och Sam. På den där sömniga lilla grekiska ön blir Donna helt plötsligt av med all upptäckarlust över en natt, stannar och öppnar hotell. Inte direkt vad en 19-åring redo att upptäcka världen skulle välja. Varvat med tillbaka blickarna får vi följa Donnas dotter Sofie som nu gjort verklighet av mammas dröm och rustat upp hotellet från risigt budgethotell till lyxresort. Den här gången är det inte ett bröllop inbjudningarna har gått ut till utan en invigningsfest. Ja, det där är hela handlingen i filmen. Inte mycket till intrig med andra ord. Det som återstår är ABBA-hits i form av ”Waterloo”, ”Knowing me, knowing you”, ”One of us” blandat med taffliga danser och ytligt skådespeleri. Hela filmen är ett från föregångaren och det blir inte bättre av Colin Firth, Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård som med påklistrade leende steldansar i spandexkreationer. Hela deras kroppsspråk förmedlar; Varsågod, det här bjuder vi på och skämskuddefaktorn är hög.

Kvinnorna i fokus


Det som är glädjande med filmen och som gör att tittarna lämnar biosalongen på gott humör istället för att sura över tid som kunde ha spenderats på något viktigare, är helt klart ABBAs musik. Låtarna är i mångt och mycket fantastiska popdängor och texterna sitter i bakhuvudet på de flesta svenskar. Texterna är omskrivna med en varsamhet som ger dem en ny mening, något som i sig är ett konststycke. Glädjande är också att det är kvinnorna som står i fokus hela vägen igenom filmen och moderskapet är porträtterat med en rörande värme. En film med hjärtlig dumhet kan göra gott för själen och humöret och förhoppningsvis kommer ingen på tanken att göra en tredje film om tio år.

Kvinnorna i fokus

Comments are closed.